På väg hem med spårvagnen idag, så passerade jag en annan spårvagn i väldigt låg fart, lagom vid en station. Och när jag tittade på de människorna i den motsatta vagnen på andra sidan rälsen så slog det mig; 'Är det min spårvagn, eller deras som rörde på sig?'.
Det gick liksom inte att avgöra när jag satt och stirrade med mina vardagströtta ögon på vardagströttaögon-människorna i den andra vagnen. Jag var tvungen att kolla på ett staket ut genom det andra fönstret för att konstatera att vi hade stannat, medan de andra precis rullat igång. Men den där situationen väckte frågor hos mig. Frågor som vardagströttaögon-människor faktiskt borde ställa sig när vardagströttheten liksom utplånar varje centimeter av fantasi och framtid. Kanske är det just så det blir efter ett tag. Man vet inte om livet rör på sig, eftersom man stirrat sig blind på alla människor runt omkring, istället för att bara fokusera på sig själv. Kanske vissa helt glömmer bort att vrida på huvudet och fokusera på den egna situationen, istället för att kolla hur långt alla andra redan åkt. Och kanske är du så fast besluten om att du faktiskt sitter fast, att du helt missar din egen station, där dina egna drömmar och mål väntar. Men vem är jag att veta, jag är mig själv att tro.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar