Fotografi och Spray date

http://www.facebook.com/album.php?aid=110427&l=dd144&id=783050606

Där hittar ni helgens bilder. Håll till godo vänner.

För övrigt så lever jag just nu ett dubbelliv. Jonatan har tagit på sig uppdraget att ändra på min civilstatus och har i mitt namn skapat en profil på Spray date. Medan jag är på jobbet kommer han anta min skepnad och samtidigt söka min själsfrände på nätet.

Vidare uppdatering rörande ämnet kommer fortlöpa kontinuerligt, om jag ska använda facksvenskan.

Stockholm, tur och retur.

Hemma efter ännu en jävligt lång bussresa. Kroppen är trött, men huvudet är piggt.
Klockan 04.15 imorgon ringer återigen djävulens ringklocka och jag kommer väl vara lika mör som en välstampad biff i huvudet, men det är det fan värt och så länge jag bara tar mig till dödens väntrum så skiter jag i min arbetsinsats. Jag har tappat min arbetsmoral.
Det är pinsamt att varje gång man träffar en ny människa, förklara vad man arbetar med eftersom jag inte kan stå för det överhuvudtaget. Knappt två månader kvar nu, och med de ljumma vindar som blåser så härdar jag ut.

Jag kommer publicera länken till helgens fotoalbum så snart de har passerat Jonatans censurfilter.

Tack för en jävligt rolig helg!

Sa jag att Göteborg är litet? Sverige är litet.. Tro mig.

Sitter i Vällingby i Stockholm och som vanligt suger jag lite lätt på helgens bakfyllekaramell.
Gårdagen var jävligt tuff. Vaknade med feber, ont i halsen och snor i näsan. Fick gå upp redan vid kl 08 för att tvätta. Klockan 12.10 gick bussen upp till Sthlm och vi hade då en sju timmars lång bussresa framför sig. Första stoppet var Jönköping då Pablo hoppade på och gjorde oss sällskap. Av en slump sprang jag även på Charlotte Johansson de få meter jag rörde mig utanför bussen på det korta stoppet i den vackra staden. Resan gick vidare och i ren tristess började vi så sakta nalla på Jägemeister-flaskan som Pablo tagit med, och i höjd med Norrköping så snurrade det ganska bra i bollen (klockan var då ca 16:00). Väl i Stockholm så tryckte vi in våran packning på Centralen och satte oss på Spårvagnen till söder där vi skulle möta upp Jonatans vänner. Eftersom de inte dykt upp än så satte vi oss på en uteservering och tog en öl. Då ser jag någon ikädd en färgglad träningsoverall-tröja springa mot mig. Det var Maja Lüning. Hon bor i Malmö, och jag i Göteborg. Vi har inte setts på nästan ett år. Och vi träffas i Stockholm.

Om Sverige är litet?
Behöver inte svara på den frågan tror jag.

Ikväll är det studentskiva, och jag kommer uppdatera med lite bilder när tid ges.

Göteborg är så jävla litet..

Första jobbdagen för veckan. Jobbade ihop en övertidstimma då jag bara håvade in bra beställningar hela dagen. Så nu kan man säga att jag bara hade ledigt en halv dag i Måndags.
Hoppas kunna fortsätta jobba in den lediga dagen jag ofrivilligt fick.

Förresten! Jag höll det jag lovade mig själv och gav mig ut o sprang efter jobbet. Har tappat jävligt mycket på min kondition då fotbollsträningarna mer liknar teorilektioner än spelövningar. Vart ungefär 40 minuter i hyfsat bra tempo i väldigt kuperad terräng. Har ingen aning om vart jag sprang, eller hur långt det var. Däremot vet jag att jag sprang förbi en kille som jobbar på Dagab där jag också knegar. Har sprungit på han i olika delar av Göteborg flera gånger. Är Göteborg så jävla litet? Eller har vi bara gemensamma intressen?
Kan antagligen utesluta det sista då han var ute och motionerade katten i koppel med sina träskor och pilotbrillor när jag seglade förbi i joggingspåret.

- Tre dagar kvar till lön!
Har kollat ut så sjukt mycket kläder jag vill köpa om lönen motsvarar mina förväntningar.

- Fyra dagar kvar till Stockholm!
Hälsa på brorsan en kort sväng och sedan bejaka mitt alkoholsug i ännu ett fylleslag.

Känd från TV

Har inte gjort ett skit idag.Bara gått på stan och mått så jävla bra.

Jag, Halling och Erik har bara tagit det lugnt. Är det så det känns att vara rik?

Lunchade på Nordstan, en kall dryck på Hard Rock Café och en glass i hamnen.

Bara fyra dagar kvar till helgen.

Passade även på att skymta till i ett inslag om strejken inom sjukvården på Göteborgs lokal-TV.

Vi har även övat lite på Brat-wannabee looken inför stockholmsresan;

Ledig, och äventyrslysten

Idag är jag ledig. Känns bra, men konstigt.
Får verkligen perspektiv på hur korkat det känns att slösa bort ett halvår med att jobba på ett jobb man hatar. Men det kommer verkligen vara värt det sen när jag kan ta det lugnt och göra lite som jag vill i sommar, eftersom jag kommer ha lite pengar att röra mig med.

Jonatan, som också är hemma idag, har redan avlagt dagens groda.
Vi satt på balkongen när jag började prata om Thailand.

Björn: "I Thailand så var det ju så att byggarbetarna inte började jobba förrän på kvällen"
Jonatan: "Ja, för att de inte skulle synas va?"
Björn: "Haha, eller för att det helt enkelt var för varmt mitt på dagen"
Jonatan: "Jajust, ja"

Don't choose the booze (ännu en studie i spritens tecken)

Röjde loss rejält i Göteborgsnatten igår tillsammans med både kollegor och vänner med ett glädje/ångest-fyllt resultat. Jag hade jävligt kul, vilket man brukar ha när man rockar loss med folk man inte träffat innan, men kvällen blev inte sen och jag var nog hemma runt två redan. Som vanligt är det bara när jag dricker sprit som det hela tenderar att balla ur och kvällens hjärncellsdödare (dvs drinkar) var 'Flatliner' som bestod av Sambouca (reservation för felaktig stavning), tabasco och Tequila samt en hemmagjord smörja bestående av Tranbärsjuice, sockerdricka och sprit (smakade bajs). Bilder dyker säkert upp inom en snar framtid.

* * *

Bakfyllan idag har som väntat varit överhängade. Likaså ångesten. Vet inte om det är en bestående ingrediens i den unge människans dagen-efter-state-of-mind, eller om det helt enkelt är ett bestående fenomen. Även om det inte direkt är något jag ångrar som jag gjorde igår, så har jag ångest. Bakfull och bitter kan nog sammanfatta den här dagen ganska bra.

Bakfull för att jag druckit för mycket, bitter för att jag druckit för mycket men fegat ur ännu mer.

Kärlek.

Aprilhimmel och nya skor

Vårvädret fortsätter att imponera på mig. Har inte varit dåligt väder på hela veckan nu, och ibland undrar man ens om det verkligen är Gbg man bor i, och inte Miami. Idag stack jag ner på stan för att möta upp Sange och Krisma för en fika på Wallgatan (skulle även ha mött upp Mörthie, men hon kunde tyvärr inte pga lite olyckliga omständigheter).
Nästa helg så åker jag och Jonatan upp till Stocktown för att gå på studentskiva (gubbsjuka som vi är). Något som dock har nojjat mig lite är klädvalet inför festen, då temat för kvällen är Svart och Vitt. Ska man ha kavaj eller kanske rent av kostym? Fick spränga min månadsbudget med 500 kr och inhandla mig mitt första par finskor (de första skor jag haft som jag faktiskt känner en viss stolthet över att ha inhandlat) och en Ben Sherman-skjorta (Vit) anno halva priset.

Vårtecken i Göteborg;

> Knoppar på träden

> Backslick-frillan luftas återigen på 95% av killarna som under vinterhalvåret vilat under någon graciös mössa, gjord av ett graciöst får samt har en grotesk prislapp

> Och samtidigt som de tar av mössan och kammar bak håret, så åker självklart solbrillorna fram för att ge brat-looken en extra kick i ändan

Ikväll rockar vi.
Kärlek.

Mm... Schulman

Det finns saker som värmer. Och det behövs när man står och väntar på sista anslutningsbussen klockan tjugo över fem på morgonen. För det är bara på Hjalmar Branting som man kan få tag på tidningen Punkt SE. Och varje tordsdag så välsignas den av Alexander Schulman. Bloggarnas konung och krönikören som spottar ord likt en dreglande stammare (underkänt för den liknelsen va?). Mannen bakom sajten 1000apor.se får mig att skratta lika mycket varje gång med sin svarta, cyniska humor.

Det har varit helgstämning hela dagen idag. Solen gör verkligen under.

George Bush har börjat få de där sedvanliga 'kalla fötterna' som varje amerikansk president verkar få när slutet på deras styre börjar närma sig. Det innebär att de börjar klubba igenom och föreslå saker de aldrig innan ställt sig positiva till innan, bara för att bli så populär som möjligt när deras tid sedan är kommen. Jag kan anta att det är så för att de självklart vill utmärka sig som en 'god president' i historieböckerna. Bill Clinton exempelvis, lade fram tonvis med förslag på miljöförordningar som b.la. skulle minska utsläppet, bara för att det i folkets ögon skulle verka som om han verkligen ville kämpa för att förbättra. Saken var ju bara att de här förordningarna aldrig klubbades igenom att nästkommande president, vilket Clinton också hade räknat med.
Nu är det alltså oljefarbrorn George Bush (Jr's) tur att lämna presidentposten med ett kvasi-rent samvete. Han klargjorde i natt sin plan på hur USA skulle hjälpa världen att förbättra klimatet. De lovade att år 2020 så skulle USA's koldioxidutsläpp sluta att öka... Underbart löfte. Men vad kan man vänta sig från mannen som vände Kyoto-avtalet ryggen?

"What? The land of the free? Whoever told you that is your enemy! " Rage against the Machine - Know your enemy

Helg? Vardag?

Har verkligen ingen kontroll på min hjärna nu. Trots att det verkligen inte har hänt ett skit i helgen så har den varit mentalt omtumlande, och jag hade sjukt svårt att ställa om från helg till vardag. Det gick faktiskt inte alls. Somnade väl runt elva igår, och var inte ens trött när jag gick till jobbet vid halv fem. Kanske spelade vetskapen om att jag möjligtvis är ledig imorgon, in.
Efter att jag kommit på mig själv att spela 'Paint it black' för 2500:ade gången så har jag nu också satt introt till Jack Johnsons 'Banana Pancakes'. Har väl bara spelat den runt 1600 gånger än, så den håller ett tag till.

Är det någon mer än jag som fått något slags mass-sms om att man vid klockan nio idag skulle tända ett ljus och sätta i fönstret till minne av Engla som mördades i förra veckan?
Det är en vacker tanke, och jag känner verkligen sorg med hela hennes familj på grund av tragedin som drabbat dem. Men jag kan inte sluta tänka på att det händer samma skit någon annan stans i världen, just som du läser detta. Det är inte bara Englas familj som drabbats av det här. Det är inte bara i Sverige som det här händer. Om du tände ett ljus, låt det också då brinna för alla de tusen barn som dagligen svälter ihjäl i Afrika, eller för alla familjer som krossats och fördärvats av något krig någonstans i denna ack så kalla värld.
Är bara när det här sker utanför våra Faluröda stugdörrar som vi bemödar att faktiskt bry oss?
Och varför göra hela den här familjetragedin till en följetång i kvällstidningen? Mediabevakning har varit så intensiv att inget annat har getts utrymme i tidningarna. Varenda centimeter av familjen har mätts ut och varenda fötvivlad släkting har intervjuats. Den mänskliga integriteten verkar ha fått ett pris. För 10 kronor är precis vad en Aftonbladet kostar.

Fy fan.

Vad att göra när vardagstristessen smyger sig på...

Hela söndagen har jag suttit med den här trälådan (även kallad gitarr). Låten däremot satt faktiskt efter oerhörd kort tid. Jag tar inte ansvar för eventuella synpunkter på mitt oerhört koncentrerade ansiktsuttryck eller mitt sviktande tempo. Inte heller tar jag ansvar för frisyr eller kläder. Känner du dig provocerad av mig som person, så kolla inte på videon. Annars, här har jag lärt mig spela 'Paint it Black' av rocklegenderna Rolling Stones;

Rekreation

Jonatan åkte till Borås i fredags, och blev borta hela helgen. Det lämnade mig helt ensam. Först tyckte jag att det skulle bli jävligt tråkigt, men när jag ser tillbaka på det så har det varit jävligt hälsosamt att bara få vara själv ett par dagar. Jag har städat, gått på fotboll och bara tagit det sjukt lugnt. Har räknat ut att jag fått 22 timmars sömns, vilket också kan ses bidra till en lite bättre veckosömn kanske? Ensamheten har även gett mig gott om tid att tänka (vilket jag är jävligt bra på) och det har väl även det i slutändan setts som relativt välgörande. Det som har cirkulerat genom degklumpen innanför pannbenet är som vanligt hur jag aldrig kan sluta jämföra mitt liv och mina val med alla andras. Jag har bara känt en sådan stress över att jag inte har gjort sådana saker som många andra redan har gjort (eller gör) när de drar iväg till ex. Norge, jobbar ihop ett bra summa pengar och sedan drar ut och reser tvärs över kontinenter living la vida loca. Själv har jag jobbat på en industri i Verkebäck, och sedan dragit till Göteborg för att jobba på ett livsmedelslager som jag inte ens tycker är kul. Men jag menar, jag har jävligt kul vid sidan om och får helt enkelt ta o fatta att livet inte är slut vid 22 års ålder som jag verkar tro. Det gäller, enligt mig, att hela tiden hålla huvudet högt och vara stolt över sina val för att man inte ska kunna ligga på sin dödsbädd och säga att man ångrar sig. Och jag tror även det är ganska nyttigt att säga att man inte är nöjd med sin situation, eftersom det är den känslan som får oss att hela tiden vara på tå och vilja förbättra . Och jag trivs med att inte ha min väg utstakad. Bara jag vet om det blir att plugga i höst, eller om även jag drar norrut. Eller kanske jag väljer att börja plugga och sedan kanske ta ett sabbatsår, eller helt enkelt bara sats på min karriär.

Stå rak i ryggen, med huvudet högt och var stolt, oavsett vad du gör just nu.



Hittade den här bilden på min dator idag. Tusan vad man kommer sakna huset i sommar. Ser fram emot att träffa min familj igen också.

Förresten, för er lite modiga, här är en video jag hittade på Aftonbladet imorse som fick nackhåren att resa sig. Vad fan är det dom har fångat på film?

http://www.youtube.com/watch?v=cpG-FHcPddo

OBS. Bara för de modigaste!

85 mil bort.

Det är exakt så långt jag måste ta mig ifall jag kommer in på den utbildningen jag vill.
Växjö ligger just nu endast som andraval.
Jag har nämligen fått tips om en likadan utbildning, i Sundsvall. Dock har denna utbildning bättre kontakt med arbetslivet och således är det lättare att få jobb efter jag har avslutat den.. Men hur kul kan det vara att bo i Sundsvall. Blir att åka skidor till skolan.

http://www.miun.se/mhtemplates/katalogprogram____22285.aspx?KatalogProgramId=325 <-- Programbeskrivningen

Fan också..

Tack snälla för de fina kommentarerna jag fick.
Okej, jag vet inte vad som händer. Anledningen till att jag slutade blogga (om det var igår, eller i förrgår det minns jag inte) var att jag kände att jag inte hade någonting att skriva om och att jag helt enkelt tyckte att allt jag skrev verkligen saknade sammanhang och relevans. Men jag gör en Rolling Stones. Jag återförenar mig själv, även fast att mitt senaste inlägg gjorde klart att jag skulle lägga ner det. Och jag har faktiskt en engelsk kock att tacka för att jag tog upp bloggandet igen, för det jag fick se imorse när jag slog på TV:n fick det attt krypa i skinnet och jag kände att jag 'verkligen MÅSTE berätta det här för någon'. Och det här är ju det enda sättet!
Hoppas att jag inte tappat alla nu, bara för det jag slängde ur mig i senaste inlägget. Så, om du fortfarande läser detta, skriv en krumelur i gästboken bara! Snälla..
Okej, tillbaka till 'the main subject', den engelska TV-kocken vars repriser florerar på tv 8 för tillfället, men som förr i tiden faktiskt var stor TV-stjärna även i Sverige. Jag talar naturligtvis om Floyd i Europa. En kille jag aldrig skulle släppa in i mitt kök, och än viktigare, aldrig bjuda honom på alkohol. För vad jag såg i morse var bland det värsta jag har sett.
I Metro och Punkt SE (två gratis morgontidningar jag läser varje morgon påväg till jobbet) ligger det just nu mycket fokus på singelkvinnans ökade alkoholkonsumtion. Flera dagar den här veckan har både kvinnor, män och forskare gett sig in och vädrat sina åsikter i debatten. Men jag vill ta ett kliv tillbaka, kanske lugna ner massorna och hävda; Tycker ni det här är illa, kolla in den här killen:

Nigel skulle i just det här programmet visa hur man tillagade en engelsk nyårsmiddag på enklaste och godaste vis. Det första som slog mig var den glädje jag kände över att inte bo i Storbritannien och inte behöva äta den mat som serverades, för den ser hemsk ut. Nigel skulle bjuda sina vänner på; Fläskpaj (låter gott, men såg förjävlig ut), Haggis (Stoppad fårmage) med kålrot och sky, Sex stycker ungsstekta fåglar (som tydligen serverades halvfärdiga då köttet inte alls var speciellt vitt) och en efterrätt bestående av frysta bär och en blandning av grädde, smulade havrekakor och whiskey.
Vad som sedan slog mig var att han efter varje mening han avslutade, tog upp ett glas vin och hällde i sig en rejäl klunk. Och i slutet av programmet började således allt att spåra ur (kanske beroende på att han hunnit dra i sig ett antal stora klunkar vin). Han började hälla konjak över varenda maträtt, brandy i såsen och lite mer vin i sitt eget glas, samtidigt som han hela tiden bedyrade sin egna kärlek till whiskeyn. Nigel sluddrade på och det hela började likna något som Galenskaparna producerat (http://www.youtube.com/watch?v=bYUhR1GDTJ0 <- Måste ses för de som missat den) . Programmet slutade med att han som nyårslöfte, lovade att sluta dricka och sluta resa för att värna om sin egna hälsa. Sen skrattade han gott, bedyrade om att han tog tillbaka sitt löfte, och svepte ett nytt glas vin. Alkoholmissbruk, varje lördag på Tv 8.

Snacka om urladdning. Kommer nog fortsätta blogga trots allt.

Sista

Det här blir sista blogg-inlägget.
Har helt tappat lusten att skriva, och lägger därför ner den här bloggen nu.
Kommer ta ett brejk, och kommer kanske starta en ny blogg på en ny sajt i framtiden.

Rio bjöd på salsa, och jag tackade nej.

Malplacerad, det är ett ord som man inte använder allt för ofta. Men jag hade faktiskt tänkt att ha just det ordet i fokus idag, då det hade stor relevans när Jonatans flickvän tog med sina chilenska vänner till Göteborg. Vi grundade med vin, öl och ett par 'Cuba libre' (Rom och Cola) ute i Frölunda innan det var dags att bege sig in till stan. Jonatan började mucka i bankautomatkön, luften var kall och humöret var på topp. Det var upplagt för rumble in rio. Istället för att gå till en vanlig svensk nattklubb så beslöt de sig för att dra med sig mig och jonatan till Rio Rio, en båt förtöjd mitt i Göteborg med två dansgolv; Techno- och Salsa-golvet. Vi gick in på salsagolvet. Mer malplacerad har jag nog aldrig känt mig. Där står man, med sina stelopererade svenska höfter och försökte hänga med. De få blickar jag slängde i speglarna medan jag försökte mig på denna omöjliga dansform, gav mig kalla kårar och jag var tvungen att åka hem.
Danskurs för Herr Eriksson? Det hjälper knappast. I det här avseendet så går det inte att lära gamla hundar att sitta.

I huvudet på John Mal... ehh.. Björn Eriksson

Hej dagboken.
Vilket vårväder. Och vilka vårkänslor. Ett rus av endorfiner som kickstartar min vintertrötta kropp. Vilken underbar känsla när man stapplade ut från lagret som en zombie, eller en fånge som får se solen för första gången på väldigt väldigt länge. När det bara sticker i mina kisande ögon och värmen mot min bleka hy.
Idag har jag och Erik varit på vårstros i innerstaden. Var tvungen att köpa linjal, penna och sudd inför högskoleprovet. Skrev också ut min kallelse eftersom den inte blivit hemskickad till mig, vilket är konstigt eftersom jag angivit rätt adress och adressen även är nedplitad på lappen jag printade. Vi passade även på att ta en liten vårfika på avenyn, och till vår förvåning så var vi helt själva på uteserveringen. Kanske uppskattar de inte våren lika mycket.

Min skalle är som en kass Mp3 spelare har jag märkt. I flera dagar har min hjärna haft 3 låtar på repeat och jag har sjungit med i de små textsnuttar jag kan. Skulle man gå brevid och lyssna på mig medan jag jobbat så skulle vem som helst kunna konstatera följande; Att jag antingen är sjuk i huvudet eftersom jag mumlar osammahängande poetiska texter på ömsom svenska ömsom engelska, eller att jag är helt insnöad på de låtar jag mumlar på. Dessa tre låtar, som på datan tar upp ca 15-16 mb (men verkar ta upp hela min hjärnkapacitet), har alltså snurrat i min hjärna;

1) Damien Rice - Cannonball (Möjligtvis eftersom jag försöker lära mig den på guran)
2) Håkan Hellström - Kärlek är ett brev skickat tusen gånger (Möjligtvis eftersom hans senaste album är vad som rullat i min iPod senaste tiden)
3) Nikola Sarcevic - Lovetrap (Möjligtvis eftersom det är en jävligt bra låt)


Ett utdrag från min hjärna kan låta någonting såhär kanske;
"Och sen ska jag ha 10 st Gevalia Ekolo...Bapapa It's not hard to... Mm.. Och sen knäckebröd.. When you flote, bapapa.. Humm.. Vad ja bryr mig om nu är att få ut dig ur skallen... Äsch, vad är klockan? Är det inte lunch snart?!"

Ta hand om er!

Backa bakåt vänner!

På lördag ska jag återigen ge mig i kast med att göra högskoleprovet. Och med lite sviktande självkontroll så har jag också lyckats att inte ha tränat någonting inför det, utan jag förutsätter återigen att Fru Fortuna ska ta mig under sina vingar och flyga in mig på den utbildning jag vill, utan att skriva över 1,5 på provet.



Jag har (för kanske tusende gången) insett att man måste backa lite och få lite perspektiv på saker och ting som sker omkring en. Man måste få lite distans till allt som händer, för att sedan ta ett beslut om vilka saker som faktiskt är värd all ens energi. Ett par veckor nu så har jag gått omkring som ett åskmoln på jobbet. Svurit, sparkat och beklagat mig. Och det tar så jäkla mycket energi ifrån mig att gå omkring och vara förbannad över någonting som jag egentligen inte ens vill syssla med. Men bara genom att ta ett par steg tillbaka, så insåg jag direkt att det inte ens är någonting att bry sig om. Jag ska ta all skit på jobbet med en klackspark och rikta min energi mot saker jag bryr mig om och kan påverka istället. Likadant när man läser tidningen. Man kan bli så förbannad på inkompetenta världsledare, sjuka människor och tragiska livsöden. Men det är ju ingenting som man själv kan påverka där man sitter och morgonhuttrar i spårvagnen. Så, snälla. Istället för att du svär och skriker inombords på saker som du inte bryr dig om eller saker som du inte kan påverka, så ta ett steg bakåt, blunda, andas. Fokusera på dig själv, tills att du igen orkar bry dig andra igen. Ta hand om dig.