Jönköping

Stack iväg till Jönköping igår och släppte loss med Alex och hans vänner. Det var riktigt trevligt faktiskt även fast att jag var så trött att ölen och vinet bet så jävla hårt.
Fick äntligen fatt i min vårjacka nu också. Köpte den på Brothers för 1600. En G-star Raw jacka som jag är nöjd med, äntligen. Köpte även en sjal på MQ, så nu är min vårlook snart komplett. Saknas bara ett par skor.

Är det någon som vill komma till Göteborg och kolla på Håkan med mig?

Jag har inte riktigt tänkt ut något mer att skriva om idag, tyvärr. Kanske lite innehållsfattigt inlägg, men det har inte hänt så mycket.
Visste ni att drömmar ibland kan få dig att sakna och längta?

Kärlek.

Pilotkrönika och recension av Håkans platta

Redan nu ska jag passa på att varna eventuella slöläsare att akta sig. Jag känner på mig att det här inlägget kommer bli långt. Tänkte ge mig på att skriva en liten krönika, och sedan avsluta med en recension av Håkan Hellströms platta "För sent för edelweiss".

Vardagslyx beivras
Klockan 04:15 varje morgon så ringer min klocka. Jag stapplar upp, klär på mig och ramlar iväg till spårvagnen. Jag är alltid väl påklädd eftersom jag vet exakt vad som väntar. Det är svinkallt ute, svinkallt på spårvagnen och inte tusan är det då varmare i industribussen som väntar, och jag kan sätta en liten slant på att hade man virat en koppartråd kring mig och kopplat den till en generator så hade mina huttringar fått en glödlampa att lysa. Allt detta kan jag dock stå ut med eftersom jag vet att när jag sedan kommer till jobbet lagom djupfryst, så väntar kaffemaskinen på mig. Att tio minuter i sex få sätta sig ner med en varm kopp kaffe till en tidning, är något av vad jag kallar avkoppling. Men för vissa verkar inte det här vara nog. Och deras lilla småknep att lyxa till vardagarna lite extra, gör att mina enkla metoder ibland uteblir pågrund av tidsbrist. För när jag stapplar in i kafferummet med ben stela som trumpinnar, så är kön till kaffeautomaten kantad av små finsmakare som verkligen vägrar finna sig i att bara ta en vanlig jävla kaffe eller choklad till tidningen. Nej nej, här ska man lyxa till det med en Café Creme eller Wiener Melangé. Och en kaffemaskin av den rang som tillhandahålls, klarar inte av att göra det lika snabbt som en kaffe eller varm oboy. Det tar tametusan flera minuter innan de kan sätta sig ner med sin lyxdricka och släppa fram nästa man till upptining. Jag väntar bara på den dagen då de byter ut sina 'korv-med-makaroner' matlådor mot flera små rätter, som värms i flera microvågsugnar och återigen tvingar folket bakom att tyst knyta sin näve i fickan och hoppas på böldpest åt hela vackra mänskligheten. SLUT.

Själv vart jag ganska nöjd med krönikan faktiskt. Jag tar gärna emot konstruktiv kritik. Tackar tackar.

Och nu till min recension.



På vägen hem från jobbet så fick jag äntligen tid att lyssna igenom Håkan Hellströms nya platta "För sent för edelweiss". Redan innan hade jag gått in med inställningen att det här skulle vara ett mästerverk. Och jag gjorde inte mig själv besviken. Hans nya skiva hade ett helt nytt sound, och jag kunde inte låta bli att jämföra melodierna med de melodier som Moneybrother använder. Metro-reportern jämförde Håkan med Bruce Springsteen, och jag har alltid hävdat att Moneybrother är sveriges svar på Bruce, så jag har ju en poäng i hela mitt resonemang. Men det som gjorde mig förvånad och självklart lycklig, var att jag kom på mig med att ägna hela min koncentration till att lyssna på låtarna (både texter och melodier). Vanligtvis så brukar musiken vara ett slags komplement till tankarna som far runt i huvudet. Men nu så existerade inget annat än det som Håkan spelade och sjöng. Bara det är ett tecken på att skivan alltid kommer ha en speciell plats i min musiksamling. Håkan nu, Håkan då, Håkan för alltid.
Tack för mig!

Kärlek

.

En kick av C-vitamin

Märkte imorse att mina C-vitamintabletter (typ brus) ger mig 1667% av Rekommenderat Dagligt Intag. Snacka om kick. Är det vad tidningarna kallar den nya partydrogen? Släng dig i väggen Chiquita-kvinnan, jag behöver varken bananer eller äpplen längre. Har fixat Håkan Hellströms nya album nu "För sent för Edelweiz" och jag rekommenderar att även du skaffar den. Snart ska jag även köpa konsertbiljetterna, för den 12:e april spelar han på Scandinavium. Vill någon hänga med?

Kärlek

Halvsjuk och själlös

Det var bara en tidsfråga innan jag också skulle bli infekterad av någon av de många vårsjukdomarna. Huvudvärk, trötthet och frossa. Det kanske var tur att matchen blev inställd.

Eftersom jag gav bort Schäfers lägenhetsnycklar idag till den nya inneboende, så försvann också mitt trådlösa internet. Det tvingade mig att för första gången i hela mitt liv skaffa ett abonnemang, och jag fick binda upp mig på 12 månader för att få ett nytt internet. Jag har sålt min själ till 3. Som tur är lyckades jag tacka nej när försäljaren försökte pracka på mig en ny mobiltelefon också, annars vet jag inte vart det hade kunnat sluta.

Nu är det avslöjat att jag söker flickvän, för jag har tröttnat på mig själv. Jag tar emot ansökningar och senare i vår så kommer samtal att hållas. Tack på förhand!

The shape of punk to come (på mindre än 10 minuter)

Görskönt att äntligen få sova ut idag. Tio timmars utvilande sömn var precis vad jag behövde och jag kunde riktigt känna de nya krafterna som ska hjälpa en att ta sig igenom arbetsveckan.



Mitt uppdrag för dagen var att klippa mig. Jag hade innan räknat ut att det här skulle vara sjukt lätt att fixa eftersom det var annandag påsk och dagen innan lön. Alla affärer skulle inte välja att ha öppet, och precis som kafeérna så borde då Frisörsalongerna kunna snappa upp de själar som ändå valde att knata runt på stan. Jag hade fel. Även fast att långt ifrån alla affärer hade öppet så valde 99% procent av innerstadens Frisörer att bomma igen. Och den sista procenten som hade öppet kunde erbjuda 50-talets permanent-teknik samt skvallerkaffe med dopp. Jag kan inte identifiera mig med en tant, och valde därefter också att inte klippa mig på "Ullas Hårotek" eller "Karl-Henriks Klassiska Herrekipering". Däremot har jag kollat ut både lite jackor och skor som jag ska syna närmare imorgon när lönen trillar in på kontot (ser fram emot det). Vidare uppdatering gällande dessa inköp sker således imorgon (dock inte som här, på gammelsvenska). Jag fick bita i det sura äpplet helt enkelt och åka tillbaka till Frölunda. För inte har de väl bra frisörer där? Fel igen. På två minuter inne på Frölunda torg så hittade jag en jävligt schysst salong, med en schysst frisör (Oman hette han visst). Jag förklarade hur jag hade tänkt mig, och han fick mig nästan att lägga in ett par ljusa slingor. Som tur vad hade jag inte råd med det. Han greppade saxen, tog ett djupt andetag och körde igång. Håret fullkomligt flög omkring mig och han arbetade så snabbt att det i spegelns reflektioner såg ut som om han stod stilla. På mindre än 10 minuter stod jag utanför salongen med en schysst punk/rock frisyr samt en påse innehållande hårprodukter vars namn jag knappt kan uttala (än mindre veta vad de är till för). Notan slutade på 580 kr. Tack Mamma och Pappa för min nya, lite punk/rockiga påskfrisyr.



Här ser ni resultatet;



Förresten, vill ni se de sista bilderna jag tagit på huset så är adressen till fotoalbumet;

http://www.facebook.com/album.php?aid=100563&l=1b2b2&id=783050606

Förresten, skriv gärna mer kommentarer så lovar jag att svara på dem också, gärna med namn undertecknat.

Ps. Det snöar fortfarande i Göteborg. Vad håller på att hända?

It's all over now

Lite passande att faktiskt Nikola Sarcevic's låt Lovetrap är musiken jag lyssnar på när jag skriver detta inlägg, eftersom det i stort skulle handla om hur jag lite smått börjar inse att det här faktiskt var sista gången jag lämnade huset som jag vuxit upp i. Kanske Nikolas låt inte riktigt behandlar det ämnet, men det är ändå raden "It's all over now" som jag syftar på.
Sitter nu på bussen tillbaka till Göteborg efter en långhelg hemma hos familjen och mina vänner. Det som jag tänkte skulle vara en vilohelg var mer en kamp mot klockan, att hela tiden hinna med så mycket som möjligt. Men det var ju knappast så att jag såg det som något jobbigt, eftersom helgen var helt underbar. Och det kändes som ett värdigt avslut att samlas med släkten och bara umgås. Senare på lördagkväll så hann man även med att gå ut, och man återsåg vänner från förr. Vissa har man saknat och sett fram emot att träffa, medan träffar med andra personer har känts lite som bröd och skådespel. Man gjorde det för att äntligen kunna komma med en bra historia om ens eget liv.
Men även att lördagsnatt var underbar så vaknade man med en ångest eftersom man, på något tragikomiskt vis, lyckats snubbla på tungan och slänga ur sig saker jag egentligen ville säga men kanske skulle väntat med. Så nu när jag sitter med min laptop och ogängliga kropp i ett säte mer passande en pygmé, så känns det som man flyr. Men jag flyr inte, jag skyndar mig tillbaka till min vardag. Min vardag är inte längre Västerviks själlösa småstadsgator, och det gör mig glad. Men jag kommer ändå sakna.

Jag jämförde mina blogg-vanor med min systers nu när jag träffade henne i helgen, och det visade sig att jag är JÄVLIGT passiv i mitt bloggande, och med tanke på all positiv respons jag fått (tack alla) så måste jag iallafall höja mig till minst ett inlägg varje dag. Nu ska jag vila mina leder.

Kärlek.

Fröken Smilla skulle ha gillat Göteborg

För här har vi verkligen en känsla för snö. Min spontana känsla är dock inte allt för positiv, och jag uppskattar inte att behöva bylta in mig i långkallingar, underställströja, dubbla sweatshirts och tjock jacka för att gå till jobbet. Eftersom det senare på eftermiddagen sprack upp så antog jag att vi skulle slippa snön, och att det bara var ett tillfälligt otyg som drabbade oss. Men ack, ack, precis i samma ögonblick som jag satt och tummade på överskriften till dagens blogg, så bröt helvetet löst och snön yr nu likt amerikaner efter smällen 11 september.

Jag tänker lite på det här med män. Vad är det med oss egentligen? Är det meningen att vi ska våldta, misshandla och mörda? Vart gick det fel?
Så sent som förra veckan så läste jag om två kvinnor som under helgen blivit våldtagna och berövad på allt vad frihet och trygghet heter. En kvinna hade, mitt på ljusa dagen, tagit en taxi i centrala Borås. Men istället för att blivit skjutsad till den adress hon önskade, så låste chauffören dörren och körde ut henne på en skogsväg, där hon våldtogs.
Jag förstår inte, jag gör verkligen inte det. Hur man kan utvecklas till ett sådant monster. Det var en klok kvinna som en gång sa till mig att alla män, har potential att bli våldtäktsmän. Jag skrattade åt det då, och förnekade det. Men nu är jag inte lika jävla säker på att jag hade rätt. För hur ska en kvinna någonsin fullt ut kunna lita på en man. Hon kan bara lita på våra ord. Och tillslut räcker inte ens det, för som det ser ut idag så sker det mer våldtäkter än någonsin och det är bara en tidsfråga innan ni kvinnor väljer att beväpna er. Det är inte längre läppstift ni kommer ha i handväskan, utan pistoler, knivar och tårgas. Och jag kommer ha full förståelse för det.

Kärlek.

Närvarofreak.

Tillbaka äntligen. En vecka och en dag sen jag skrev det förra riktiga inlägget. Det var på gränsen att bloggen dödsförklarades pga tidsbrist och sjunkande intresse, men det gick inte. När jag väl får tid över och kommer på ett ämne att skriva om, så är det en livsnödvändighet att få skriva av sig någonstans. Idag ska jag berätta varför jag är så jävla dålig på att bli full.

Allt började med att jag och Halling hade snackat om att dra ihop ett gäng och lira lite poker på lördagkvällen. Kanske kombinera det med schlagerfinalen. Vi samlade Erik, Johan, två av deras vänner och Sögge (Hannes slöt upp senare) och jag köpte hem en flaska vin. Tänkte det skulle räcka eftersom jag tidigare på morgonen spelat match och kände mig ganska sliten. Men när jag till tonerna av klirrande pokermarker och låtarna i schlagerfinalen, tagit tre glas och bjudit bort resten av vinet i flaskan så kände jag mig bara lite salongsberusad och dåsig. Men eftersom vi var ett glatt gäng så valde iallafall fem av oss att gå ut och slå runt på stan. Det blev nattklubben Valand (faktiskt en rätt hyfsad klubb, tror jag). Jag och Sögge bestämde oss för att köra en runda var, och jag inledde hetsjakten starkt med två stycken White Russian. Han drack upp och fortsatte med två Red Bull Vodka, samtidigt som Johan kom vinglandes med 5 st Mintuu shots till gänget, som senare toppades med ännu en Redbull och en öl.
Helt plötligt och helt förklarligt tappade jag min närvaro. Bara seglade iväg och försvann. Och det gjorde mig så jävla skraj att jag inte hade 100% överblick över min egna situation. Den totala kontrollen tappar man redan när man tagit sitt första glas, eftersom man då tappar både timing och motorik, men den mentala närvaron hänger fortfarande med. Jag klarade inte att ta steget över och skita i närvaron också, jag klarade inte att bli full. Så jag reste mig upp från min sittplats och gick helt sonika till Järntorget och åkte hem. Jag greps av panik. Och det här händer jämt. Jag kan inte bli skitfull, såvida jag inte rör mig i miljöer som är utanför min hemma-sfär. Fy fan vilken partybroms jag är. Och när jag läste igenom det jag skrivit i efterhand så är jag också en jävel på att stapla satser på varandra hela tiden.

Vill även bara tillägga att vi nu sålt huset i Gunnebo. Den 1:a Juni 2008 så rycks min uppväxt upp med rötterna. Mor och Far flyttar hem till sin hemstad, Nyköping. Fy fan för att tiden inte kan stå stilla, eller för all del dras tillbaka till tiden man levde utan bekymmer. Jag saknar den tiden så mycket att det gör ont.

Kärlek.

Oj

Har inte uppdaterat min blogg på en vecka snart.. Idag har jag inte tid heller, men jag lovar att uppdatera så fort jag får en minut över. Fortsätt läsa den!

Rocken spelade ingen roll, när Mando Diao lirade Rock'n Roll

Klatschig titel på inlägget om jag själv får bestämma!

Är precis hemkommen från konserten och tänkte härmed avlägga en liten recension av tillställningen;



Blod, svett och tårar. Det är vad som krävs av dig för att lyckas som artist idag. Blod och tårar när du under hela din uppväxt lär dig spela instrument och skriva låtar. Och sedan repa, repa, repa tills att det inte bara sitter i ryggmärgen, utan i hela ditt centrala nervsystem. Du ska kunna spela i sömnen. Svett är det som vi i publiken ska stå för, och det är svetten vi betalar med för att visa våran uppskattning.

Mando Diao har betalat med blod och tårar. Idag betalade jag med svett. Mycket svett.
Hela konserten inleddes med förbandet Those Dancing Days som intog den nästan tomma Lisebergshallen. Det går inte att säga mer än att de gjorde det bästa av situationen. De spelade för en publik som inte uppskattade dem lika mycket som man borde uppskatta dem, för de gjorde en jävligt bra spelning. Enda misstaget de gjorde var att inte hålla humöret uppe, utan räddade sig själva hela tiden då de sa: "vi antar att ni är här för att höra på Mando" och "hoppas ni ser fram emot Mando". De hissade en vit flagg fast skeppet inte ens höll på att sjunka.

Adam Tensta var nästa får för rakning, och han gav publiken ull att värma sig med. Hela giget skilde sig avsevärt från andra hip-hop spelningar jag varit på då de första som entrade scenen var en el-gitarrist och en trummis. Det ingav faktiskt en känsla av att det var äkta och de instrumenten hjälpte till att skapa en show med jävligt bra drag i. Publiken började tillochmed studsa när låten "My Cool" lät sig ljuda.

Mando, ack Mando. De gick på scenen runt 20.00 till tonerna av låten "Dalarna". De hade på förhand utlovat mer show än deras tidigare spelningar. Eftersom det här var oskulden för mig vad gäller Mando Diao Live, så hade jag faktiskt ingenting att jämföra med. Men show bjöd de på. De sade inte ett ord mellan låtarna (undantaget var när de hyllade en bortgången vän med låten Mr Moon) och det gjorde att konserten blev ett två timmars ångande tåg som bara plöjde fram på scenen. Och jag dansade, och jag skrek. Två timmar liksom bara passerade som i ett rus, och lämnade mig med en mersmak och värkande ben. Jag hade lovat mig själv att inte dö förrän jag hade sett grabbarna live. Nu vill jag inte sluta mitt liv på något annat sätt än till tonerna av Björn Dixgårds gitarr. En rock spelar ingen roll, för när Mando lirade så var det tamefan Rock'n Roll.

Peace

Onsdag - Halva veckan gången (som vanligt)..

.. och vädergudarna fortsätter skratta åt oss lagerarbetare.
Två dagar i rad nu så har vädret varit jävligt skönt, sol och någorlunda vindstilla. Detta tills att klockan slår 14:45 och det är dags för mig att åka hem (rim på 14:45 och åka hem, det var kul), då försvinner solen mystiskt och plötsligt, samtidigt som gudarna trycker igång knappen de märkt med texten "snålblåst". Passerar ni Göteborg så ska jag visa er. Detta fenomen existerar endast på vardagar dock. I måndags tog de sovmorgon, för då fick jag min sol. Det brände i mina ovana ögon, och vitaminkicken jag fick påminde lite om en lättare berusning. Vissa kallar det våryra, "it's a spring thing" säger jag.

Jag skulle härmed vilja bidra med veckans matlåde-tips, för er knegare. Förra veckan lärde jag er att göra en låda av pasta och tonfisk, och idag ska jag ta det ett steg längre. Följande recept har prytt min matlåda i två av tre dagar den här veckan.
Låt mig presentera för er; Thairöra med pasta

- Koka upp vatten i en kastrull, tillsätt lite salt

- Värm en stekpanna och lägg i lite fett

- Stek upp en påse med Wok-grönsaker, och koka upp pasta

- Blanda ingredienserna, tillsätt soya och kryddor efter smak

Smaklig Måltid

Söndagsmentaliteten

Fredagar; Arbetarnas högtidsdag. Du har arbetat klart för veckan och kan nu se fram emot en helg av avslappning och uppladdning inför nästa vecka. Det är dagen som man bänkar sig framför TV:n (gärna Lets Dance eller På Spåret) med gott snacks och god dryck.





Lördagar; Den ensamståendes dag. Du vaknar efter en fredag (som antagligen spenderades på krogen) och bara längtar till kvällen då du återigen ska ut på stadens gator och jaga din livs kärlek, om dock bara för en natt. Öl, vin och sprit. I intervaller.





Men den tidpunkt på helgen som får mina ögonbryn att höjas och får mina nackhår att resa sig varenda gång är, håll i dig, söndag förmiddag. Denna gråzon på varenda ensamståendes helg-karta är som att kliva in i en familjefilm á la Steve Martin. Familjer, överallt. Pappor som har sin fru i ena handen, hunden i den andra och banvagnen mellan tänderna samtidigt som han mumsar smågodis och läser aftonbladet. Söndagspromenera dig själv sönder och samman så dina föräldra-kollegor du möter på stan avundas din hurtighet och familjesituation. Spårvagnarna är så fyllda av söndagsäventyrare att vi som faktiskt bara ska hem efter en 5 timmars bakfylle-sömn får ångest och undrar varför inte vi också tar tag i våra liv. Nästa söndag så vägrar jag gå ut före klockan tre. Jag tar hellre en sovmorgon och suger lite på min bakfylla, som vanligt.





*********************





Changing Lanes. Okej. Igår. Jag var och kollade på Hammers - Chelsea på en sunkig krog på Avenyn (The Rose and the Crown tror jag den hette), matchen slutade 0-3 och Hannnes samt Halling var ovanligt förbannade efter detta nederlag. Själv var jag glad, Rovers spöade skiten ur ett nedgånget och förlustnaggat Newcastle. Det var inhopparens dag, Derbyshire. Jag har väntat i snart tre säsonger på att denna egenproducerade talang ska ta en given plats i startelvan. Han producerar varenda gång han kommer in. Iallafall, senare på kvällen så sammanstrålade jag med Sögge, John och Tor för ett par öl på Uppåt Framåt. Jag stannade vid bankomaten och plirade ut tre färska hundringar som jag tänkte skulle räcka till lite dryck och ett stopp på hemköp dagen efter. Men när vi sen kom fram till Uppåt Framåt, så var jag tvungen att gå neråt och bakåt eftersom jag tappat alla mina pengar. Hin Håle slog mig i huvudet med sin treudd och jag bara väntade på att molnen skulle hopa sig över mig huvud och en mörk röst skulle mullra; "Så går det, jag sa ju åt dig att stanna hemma ikväll". Jag återfann bara en hundring, liggandes i en vattenpöl. Ångest. Jag som har så mycket pengar.





*********************





Har ni orkat läsa ända hit så ska ni belönas med lite roliga bilder som är tagna från helgen. Detta tillsammans med roliga fakta kring bilderna.




Här är det enda existerande beviset på att jag, med en välriktad pungspark, fick Halling på fall. Kom ihåg detta mina vänner, det kan vara den enda gången ni ser mig så lycklig.


Detta vart Hallings hämd, och den var säkert ljuv. Efter en hård fredag med träning och tomt kylskåp så slocknade Björn i soffan. Kolla vart handen har placerats.
Här är en dokumentation på de skador som jag lyckats dra på mig på vänster hand. En avskuren fingertopp efter att ha hamnat i klaveret med kökskniven när jag skulle kutta Falukorv. Jag lyckades också vurpa när jag skulle hoppa över ett 40 cm högt staket med sten utplacerad på andra sidan. Allt på klassiskt Björn-manér. Håll till godo, och jag hoppas att det kanske iallafall kan medföra ett gott skratt.