Redan nu ska jag passa på att varna eventuella slöläsare att akta sig. Jag känner på mig att det här inlägget kommer bli långt. Tänkte ge mig på att skriva en liten krönika, och sedan avsluta med en recension av Håkan Hellströms platta "För sent för edelweiss".
Vardagslyx beivras
Klockan 04:15 varje morgon så ringer min klocka. Jag stapplar upp, klär på mig och ramlar iväg till spårvagnen. Jag är alltid väl påklädd eftersom jag vet exakt vad som väntar. Det är svinkallt ute, svinkallt på spårvagnen och inte tusan är det då varmare i industribussen som väntar, och jag kan sätta en liten slant på att hade man virat en koppartråd kring mig och kopplat den till en generator så hade mina huttringar fått en glödlampa att lysa. Allt detta kan jag dock stå ut med eftersom jag vet att när jag sedan kommer till jobbet lagom djupfryst, så väntar kaffemaskinen på mig. Att tio minuter i sex få sätta sig ner med en varm kopp kaffe till en tidning, är något av vad jag kallar avkoppling. Men för vissa verkar inte det här vara nog. Och deras lilla småknep att lyxa till vardagarna lite extra, gör att mina enkla metoder ibland uteblir pågrund av tidsbrist. För när jag stapplar in i kafferummet med ben stela som trumpinnar, så är kön till kaffeautomaten kantad av små finsmakare som verkligen vägrar finna sig i att bara ta en vanlig jävla kaffe eller choklad till tidningen. Nej nej, här ska man lyxa till det med en Café Creme eller Wiener Melangé. Och en kaffemaskin av den rang som tillhandahålls, klarar inte av att göra det lika snabbt som en kaffe eller varm oboy. Det tar tametusan flera minuter innan de kan sätta sig ner med sin lyxdricka och släppa fram nästa man till upptining. Jag väntar bara på den dagen då de byter ut sina 'korv-med-makaroner' matlådor mot flera små rätter, som värms i flera microvågsugnar och återigen tvingar folket bakom att tyst knyta sin näve i fickan och hoppas på böldpest åt hela vackra mänskligheten. SLUT.
Själv vart jag ganska nöjd med krönikan faktiskt. Jag tar gärna emot konstruktiv kritik. Tackar tackar.
Och nu till min recension.
På vägen hem från jobbet så fick jag äntligen tid att lyssna igenom Håkan Hellströms nya platta "För sent för edelweiss". Redan innan hade jag gått in med inställningen att det här skulle vara ett mästerverk. Och jag gjorde inte mig själv besviken. Hans nya skiva hade ett helt nytt sound, och jag kunde inte låta bli att jämföra melodierna med de melodier som Moneybrother använder. Metro-reportern jämförde Håkan med Bruce Springsteen, och jag har alltid hävdat att Moneybrother är sveriges svar på Bruce, så jag har ju en poäng i hela mitt resonemang. Men det som gjorde mig förvånad och självklart lycklig, var att jag kom på mig med att ägna hela min koncentration till att lyssna på låtarna (både texter och melodier). Vanligtvis så brukar musiken vara ett slags komplement till tankarna som far runt i huvudet. Men nu så existerade inget annat än det som Håkan spelade och sjöng. Bara det är ett tecken på att skivan alltid kommer ha en speciell plats i min musiksamling. Håkan nu, Håkan då, Håkan för alltid.
Tack för mig!
Kärlek
Vardagslyx beivras
Klockan 04:15 varje morgon så ringer min klocka. Jag stapplar upp, klär på mig och ramlar iväg till spårvagnen. Jag är alltid väl påklädd eftersom jag vet exakt vad som väntar. Det är svinkallt ute, svinkallt på spårvagnen och inte tusan är det då varmare i industribussen som väntar, och jag kan sätta en liten slant på att hade man virat en koppartråd kring mig och kopplat den till en generator så hade mina huttringar fått en glödlampa att lysa. Allt detta kan jag dock stå ut med eftersom jag vet att när jag sedan kommer till jobbet lagom djupfryst, så väntar kaffemaskinen på mig. Att tio minuter i sex få sätta sig ner med en varm kopp kaffe till en tidning, är något av vad jag kallar avkoppling. Men för vissa verkar inte det här vara nog. Och deras lilla småknep att lyxa till vardagarna lite extra, gör att mina enkla metoder ibland uteblir pågrund av tidsbrist. För när jag stapplar in i kafferummet med ben stela som trumpinnar, så är kön till kaffeautomaten kantad av små finsmakare som verkligen vägrar finna sig i att bara ta en vanlig jävla kaffe eller choklad till tidningen. Nej nej, här ska man lyxa till det med en Café Creme eller Wiener Melangé. Och en kaffemaskin av den rang som tillhandahålls, klarar inte av att göra det lika snabbt som en kaffe eller varm oboy. Det tar tametusan flera minuter innan de kan sätta sig ner med sin lyxdricka och släppa fram nästa man till upptining. Jag väntar bara på den dagen då de byter ut sina 'korv-med-makaroner' matlådor mot flera små rätter, som värms i flera microvågsugnar och återigen tvingar folket bakom att tyst knyta sin näve i fickan och hoppas på böldpest åt hela vackra mänskligheten. SLUT.
Själv vart jag ganska nöjd med krönikan faktiskt. Jag tar gärna emot konstruktiv kritik. Tackar tackar.
Och nu till min recension.
På vägen hem från jobbet så fick jag äntligen tid att lyssna igenom Håkan Hellströms nya platta "För sent för edelweiss". Redan innan hade jag gått in med inställningen att det här skulle vara ett mästerverk. Och jag gjorde inte mig själv besviken. Hans nya skiva hade ett helt nytt sound, och jag kunde inte låta bli att jämföra melodierna med de melodier som Moneybrother använder. Metro-reportern jämförde Håkan med Bruce Springsteen, och jag har alltid hävdat att Moneybrother är sveriges svar på Bruce, så jag har ju en poäng i hela mitt resonemang. Men det som gjorde mig förvånad och självklart lycklig, var att jag kom på mig med att ägna hela min koncentration till att lyssna på låtarna (både texter och melodier). Vanligtvis så brukar musiken vara ett slags komplement till tankarna som far runt i huvudet. Men nu så existerade inget annat än det som Håkan spelade och sjöng. Bara det är ett tecken på att skivan alltid kommer ha en speciell plats i min musiksamling. Håkan nu, Håkan då, Håkan för alltid.
Tack för mig!
Kärlek
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar