Närvarofreak.

Tillbaka äntligen. En vecka och en dag sen jag skrev det förra riktiga inlägget. Det var på gränsen att bloggen dödsförklarades pga tidsbrist och sjunkande intresse, men det gick inte. När jag väl får tid över och kommer på ett ämne att skriva om, så är det en livsnödvändighet att få skriva av sig någonstans. Idag ska jag berätta varför jag är så jävla dålig på att bli full.

Allt började med att jag och Halling hade snackat om att dra ihop ett gäng och lira lite poker på lördagkvällen. Kanske kombinera det med schlagerfinalen. Vi samlade Erik, Johan, två av deras vänner och Sögge (Hannes slöt upp senare) och jag köpte hem en flaska vin. Tänkte det skulle räcka eftersom jag tidigare på morgonen spelat match och kände mig ganska sliten. Men när jag till tonerna av klirrande pokermarker och låtarna i schlagerfinalen, tagit tre glas och bjudit bort resten av vinet i flaskan så kände jag mig bara lite salongsberusad och dåsig. Men eftersom vi var ett glatt gäng så valde iallafall fem av oss att gå ut och slå runt på stan. Det blev nattklubben Valand (faktiskt en rätt hyfsad klubb, tror jag). Jag och Sögge bestämde oss för att köra en runda var, och jag inledde hetsjakten starkt med två stycken White Russian. Han drack upp och fortsatte med två Red Bull Vodka, samtidigt som Johan kom vinglandes med 5 st Mintuu shots till gänget, som senare toppades med ännu en Redbull och en öl.
Helt plötligt och helt förklarligt tappade jag min närvaro. Bara seglade iväg och försvann. Och det gjorde mig så jävla skraj att jag inte hade 100% överblick över min egna situation. Den totala kontrollen tappar man redan när man tagit sitt första glas, eftersom man då tappar både timing och motorik, men den mentala närvaron hänger fortfarande med. Jag klarade inte att ta steget över och skita i närvaron också, jag klarade inte att bli full. Så jag reste mig upp från min sittplats och gick helt sonika till Järntorget och åkte hem. Jag greps av panik. Och det här händer jämt. Jag kan inte bli skitfull, såvida jag inte rör mig i miljöer som är utanför min hemma-sfär. Fy fan vilken partybroms jag är. Och när jag läste igenom det jag skrivit i efterhand så är jag också en jävel på att stapla satser på varandra hela tiden.

Vill även bara tillägga att vi nu sålt huset i Gunnebo. Den 1:a Juni 2008 så rycks min uppväxt upp med rötterna. Mor och Far flyttar hem till sin hemstad, Nyköping. Fy fan för att tiden inte kan stå stilla, eller för all del dras tillbaka till tiden man levde utan bekymmer. Jag saknar den tiden så mycket att det gör ont.

Kärlek.