Rocken spelade ingen roll, när Mando Diao lirade Rock'n Roll

Klatschig titel på inlägget om jag själv får bestämma!

Är precis hemkommen från konserten och tänkte härmed avlägga en liten recension av tillställningen;



Blod, svett och tårar. Det är vad som krävs av dig för att lyckas som artist idag. Blod och tårar när du under hela din uppväxt lär dig spela instrument och skriva låtar. Och sedan repa, repa, repa tills att det inte bara sitter i ryggmärgen, utan i hela ditt centrala nervsystem. Du ska kunna spela i sömnen. Svett är det som vi i publiken ska stå för, och det är svetten vi betalar med för att visa våran uppskattning.

Mando Diao har betalat med blod och tårar. Idag betalade jag med svett. Mycket svett.
Hela konserten inleddes med förbandet Those Dancing Days som intog den nästan tomma Lisebergshallen. Det går inte att säga mer än att de gjorde det bästa av situationen. De spelade för en publik som inte uppskattade dem lika mycket som man borde uppskatta dem, för de gjorde en jävligt bra spelning. Enda misstaget de gjorde var att inte hålla humöret uppe, utan räddade sig själva hela tiden då de sa: "vi antar att ni är här för att höra på Mando" och "hoppas ni ser fram emot Mando". De hissade en vit flagg fast skeppet inte ens höll på att sjunka.

Adam Tensta var nästa får för rakning, och han gav publiken ull att värma sig med. Hela giget skilde sig avsevärt från andra hip-hop spelningar jag varit på då de första som entrade scenen var en el-gitarrist och en trummis. Det ingav faktiskt en känsla av att det var äkta och de instrumenten hjälpte till att skapa en show med jävligt bra drag i. Publiken började tillochmed studsa när låten "My Cool" lät sig ljuda.

Mando, ack Mando. De gick på scenen runt 20.00 till tonerna av låten "Dalarna". De hade på förhand utlovat mer show än deras tidigare spelningar. Eftersom det här var oskulden för mig vad gäller Mando Diao Live, så hade jag faktiskt ingenting att jämföra med. Men show bjöd de på. De sade inte ett ord mellan låtarna (undantaget var när de hyllade en bortgången vän med låten Mr Moon) och det gjorde att konserten blev ett två timmars ångande tåg som bara plöjde fram på scenen. Och jag dansade, och jag skrek. Två timmar liksom bara passerade som i ett rus, och lämnade mig med en mersmak och värkande ben. Jag hade lovat mig själv att inte dö förrän jag hade sett grabbarna live. Nu vill jag inte sluta mitt liv på något annat sätt än till tonerna av Björn Dixgårds gitarr. En rock spelar ingen roll, för när Mando lirade så var det tamefan Rock'n Roll.

Peace